Drömsyn och verklighet – Lennart Sjögren om Jan-Anders Erikssons konst
Landskapet är väldigt. Långa böljande horisonter breder ut sig, känslan av ödslighet är påtaglig. I denna natur står ofta några människor, de blir mycket små i förhållande till omgivningens storhet, det är som om det vore fråga om ett kort och förvånat besök i ett kosmiskt drama.
Detta är en sida av Jan-Anders Erikssons bildskapande. Det finns flera. Han har vid det här laget en omfattande produktion bakom sig. Men just denna aspekt: den lilla människan i ett monumentalt landskap är så pass viktig att det finns anledning att uppehålla sig vid den.
I en svit målningar utförda i början av 2000-talet blir det motivvalet särskilt tydligt. Det är också tydligt att det rent geografiskt är det storslagna norrländska landskapet som inspirerar så har det ju också varit i hans tidigare produktion: emaljerna med de ensamma husen som blivit något av en Eriksonsk signatur är ett sådant tydligt exempel. Men här i de nya målningarna stiger samma landskap fram med en vidgad innebörd – det är norrländskt och mer än norrländskt. Genom det geografiska drar den kosmiska vinden. Det provinsiella får en betydlig innebörd.
Ett arkaiskt landskap bryter fram. Skogarna, älvarna, de hoptryckta husen under den höga himlen, människornas förvånade väntan – genom konstnärens intuitiva bildsyn och en lång erfarenhet både i landskap och måleriets hantverk, uppstår det en helt ny natur som är signifikativ med det konstnärliga temperamentet. Som betraktare står man inför ett fenomen, en natur där makt och vanmakt, ironi och oförställdhet har en syntes och ingår i varann.
Det är ett måleri hemma i vår tid och samtidigt utanför. Ibland kan Jan-Anders högst medvetet närma sig det kitschiga – som en utmaning, en ironisk gest och en protest med det ”konstnärligt” vedertagna. Plötsligt i solljuset mot en trädstam, i speglingarna som bryter genom vattnet kan finnas en avlägsen vittring till förra sekelskiftets romantiska naturmåleri före det moderna genombrottet med namn som Marcus Larsson och andra. Där ligger utmaningen mot den modernism som en gång var ny men med tiden blev ett sanktionerat uttryck och där den tidigare naturromantiken då blev avvisad som något förlegat. Att så stå med ena benet i denna övergivna romantik och med det andra i postmodernismens tillfälliga äventyr kan ses som ett svårbemästrat konststycke, men själva trycket i målningarna och Jan-Anders inlevelse känns inte bara trovärdiga utan också drabbande.
Rent tekniskt målar han ofta transparent och låter oljefärgens egna och speciella ljusgenomsläpplighet bilda ett immanent ljus som genomtränger landskapet. Ofta märks också i målningarna spår av flera övermålningar som visar hur lång vägen varit fram till det slutliga uttrycket. I en mening blir det fråga om ett atmosfäriskt måleri där ljusspelet är en avgörande faktor, men det gäller inte enbart ett luftfenomen bildat av olika väderleksförhållanden, det är också och i högsta grad fråga om ett magiskt ljus som innesluter hela naturen och ger landskapet och de små människorna där något av en ödesbestämd innebörd. Det hela skulle för ett nutida öga kunna bli alltför patetiskt, men mitt i upphöjdheten finns där också ironi och reservation inför det entydiga, en humor som tycks säga: det här är allvarligt, men det är inget enkelt allvar.
Här blir de sprickor tydliga som uppstår när modernismen ställs in i ett historiskt sammanhang, när själva klyvnaden i vårt medvetande blir synliggjord. Nuet blir omgivet både av det förflutna och framtiden, referenser vi trodde var passerade dyker upp på nytt. Jag tror mycket av attraktionskraften i Jan-Anders konstnärskap har med denna ständigt ifrågasatta gränslinje att göra, en balansakt där både ett granskande intellekt och känslans omedelbara gripenhet inför livslandskapet vävs samman och får en samtidig giltighet. Urtiden stiger in i nutiden, människorna står en stund inne i det utanförmänskliga och själva deras hållning färgas av det.
Ofta känns det som en stark vind just passerat genom landskapet, figurerna och husen står där lite sneda som om de hukade sig inför ett osynligt tryck – de blir till vädjande utropstecken i ett panorama de inte kan överblicka. Jag uppfattar inte Jan-Anders som en i första hand samhällskritisk målare, men visst kan man i bilderna också inläsa en förtäckt, kanske omedveten granskning av våra livsvillkor, inte en entydig kritik men just en granskning av våra bräckliga livsvillkor; att vi inser det egentligen ofattbara i landskapets existens.
Det är fråga om ett komplext fenomen och ett resonemang som lätt kan övertolkas, men många gånger har jag inför hans målningar känt en oro som inte enbart kan avgränsas av snävt estetisk frågeställning utan i vidare mening har med hans förmåga att genom ett konstnärligt medium framkalla just den oro som gör att de alltför fasta begreppen om vad ett liv och ett människosamhälle är, känns vacklande.
Men självklart viktigast i sammanhanget är att målningarna tillför betraktaren något som inte låter sig helt klargöras i allmänna termer, där finns denna hemlighetsfulla ”rest” som gör att en bild känns oavvislig och tar åskådaren i besittning.
I målningen Kyrkbyn ligger en samling hus tätt intill varann, i mitten reser sig ett kyrktorn. På den främre stranden står tre smala gestalter, de står där som i väntan, hela landskapet är en väntan under den rödaktiga himlen som speglar sig i älven, förgrundsfärgerna är dämpat blå, jordgröna.
Väntar gestalterna på en båt som för dem till kyrkbyn? Kanske. Men något giltigt svar ges inte. Väntan själv blir ett svar. Den totala stillheten som finns där återkommer i flera målningar, och att det inte enbart rör sig om ett landskap i naturalistisk mening visar en bild som Sevärdhet där ett slags fyrkantigt monument reser sig rakt ut i det ödsliga landskapet. Framför monumentet står två personer som delvis speglas i ett antytt vatten nedanför, längre bort finns sex gestalter utplacerade som vita och stela statyer. Det är ett teatraliskt landskap, ett landskap där en procession kan äga rum och vars innebörd inte avslöjas.
I målningen Håll om mig avtecknar sig mot himlen ett par gåtfulla former, ett slags drömväsen mellan seglande drakar och oidentifierade urtidsdjur. Människogrupper om vardera två personer är utplacerade i detta imaginära landskap, de håller om varandra som om en fara hotade eller ett avsked var nära. Både landskapet och figurerna – här och i flera andra bilder – tycks fasthållna i denna väntans förvåning som också innehåller ett drag av vanmakt. Återigen en fråga: är det en förhoppning eller en besvikelse som tolkas. Också den frågan får förbli obesvarad – egentligen är den dessutom klåfingrig. Ingen av Jan-Anders målningar lånar sig till sådana enkla frågor, då skulle de degraderas till rebusar som går att lösa upp. De är inte rebusar. Att jag ändå låtit sådana frågor komma in i mitt resonemang har med den känsla av gåtfullhet målningarna utstrålar, den ”oro” de i varje fall väcker till liv hos mig: dovheten som ruvar över landskapet är bortom dovheten, väntan är bortom väntan.
Vissa drag i bilderna kan referera till konsthistorien, vissa drag till geografin och vissa drag till betraktarens egen psykologiska konstitution, men alla sådana referenser har sin begränsade giltighet. Koloriten i sig själv, linjerna, transparensen, bildkompositionen bildar här en ny och unik verklighet som blir ett eget rike. Jan-Anders Eriksson bryter suveränt gränsen mellan naturalism och dröm, han stannar till, bryter genom de yttre väggarna och skapar därmed sitt egna livslandsskap.