Magi från Röst och piano
Född in i en stor musikalisk familj 1933 började Nina Simone spela piano redan som treåring. Efter gedigna klassiska pianostudier som ung satte hennes hudfärg stopp för drömmen att bli konsertpianist och hon började spela i barer för att försörja sig. I Atlantic City insisterade barägaren på att hon också skulle sjunga, och en unik artist kunde påbörja sin karriär. Redan 1958 kom hennes första LP där hennes version av ”I Loves You Porgy” fortfarande är hennes mest sålda i USA.
När Montreux Jazz Festival nu ger ut vinyl- och CD-utgåvor från den legendariska festivalens 55-åriga historia är Nina Simone först ut. Man tackar! Vi får höra henne i fem konsertupptagningar mellan 1968 och 1990. Den första konserten fyller en hel CD med 13 spår. Nina 1968! Sången sårbar, stark, varierad och fri, som i ”Don’t Let Me Be Misunderstood”, inspelad före The Animals’ version. Nina Simone gör den djupt rörande och helt till sin egen. Först en vaggande kör med doft av Afrika innan hon ger sig in i låten med en skimrande lätthet och återhållen nerv. Likadant är det med ”The House of the Rising Sun” och ”Backlash Blues”, hennes själfulla protestlåt för de svartas kamp mot rasism och för mänskliga rättigheter. I standardlåten ”Just In Time” med drillande pianosolo och en het, stegrande röst får andras versioner, som Frank Sinatras och Peggy Lees, att blekna. Ett av extranumren är en eldig tolkning av Bessie Smiths ”Gin House Blues” med hetsande piano.
Allra mest gripande är de fem spåren från festivalkonserten 1976. Särskilt Ninas version av Janis Ians ”Stars”, om himlens stjärnor och om dem på Jorden. Hennes smeksamma röst närmar sig gråten när den med hypnotisk närvaro hyllar sångerskor som Billie Holliday och Janis Joplin. (På YouTube finns en 27 minuters videoinspelning av Nina Simones festivalframförande av låten, där hennes oändligt sorgsna ansikte och det bisarra förr- och eftersnacket drabbar betraktaren.)
I den gospelkryddade, mjukt gungande ”I Wish I Knew How It Would Be To Be Free” lyfter rösten i svag falsett med strofen ”I Wish I Could Fly Like A Bird In The Sky”.
Albumet innehåller bara en låt från konserten 1981; ”Montreaux Blues” – en festivalhyllning som tycks spontant tillkommen i stunden. Likaså från 1987; ett enda spår med ett bombastiskt och klassikertyngt pianosolo i ”Someone To Watch Over Me”.
I den sista konserten !990 har Nina Simones röst tappat sina nyanser. Den är fortfarande kraftfull, men grövre och entonig. Men man får en blixtrande version av hennes stora hit ”My Baby Don’t Care For Me”, med Bach-inspirerade löpningar på pianot. Här gör hon också Bob Marleys ”No Woman No Cry” med rak och mörk röst.
Montreux-inspelningarna är en generös gåva till oss alla, speciellt till den som ännu inte blivit betagen av denna helt unika artist!
Jan Anders Jatte Eriksson