Abdullah Ibrahim
A Celebration
Enja
Ibramhim-historik. På omslaget står Abdullah, som en romantisk Caspar David Friedrich-figur, blickande ut over ett oändligt Sydafrikanskt landskap. Baksida visar honom utförande tai chi i New York. I spännvidden där emellan har vi Abdullas liv och musik.
Han växte upp som Adolphes Brand i en förort till Kapstaden och började med piano i mycket unga år. Modern ledde en kyrkokör där mormor spelade piano. Namnet Dollar Brand fick han för att han alltid hade en dollar redo ifall en sjöman från USA dök upp så att han kunde köpa sig en amerikansk jazzskiva.
Vid 15 började Abdullah spela professionellt. I mitten av 50-talet upptäckte han bepop, Parker och Monk. 20 år gammal spelade han tillsammans med bland andra Hugh Masekela in Sydafrikans första jazzskiva med färgade musiker. Efter massakern i Sharpville hårdnade apartheid och 1962 lämnande han Sydafrika för Europa, upptäcktes efter ett par år av Duke Ellington och flyttade till New York. I slutet av 60-talet konverterade han till islam och tog sig namnet Abdullah Ibrahim.
A Celebration är en hyllning i samband med Abdullahs 70-åriga födelsedag och innehåller inspelningar gjorda under 35 år på bolaget Enja. Exempelvis den vokalt uppsluppna Ntsikans Bell från Good News From Africa från -73 som han gör tillsammans med basisten Johnny Dyani. Dyani, död –86, bosatte sig i Sverige och spelade med bland annat Anders Gahnold och Okey Temiz. Tyvärr saknas titelspåret från samma skiva som med sitt hypnotiska varierade, extravakanta pianospel och tranceskapande basgångar är en av Abdullahs verkliga pärlor. Istället får vi höra Johhny och Abdullah samspel i den lyriska Saud från 1979.
Förutom piano, flöjt och sång är Abdullah även en personlig sopransaxofonist. På den här samlingen är saxofonen med på två spår; Ishamel från 1976 och Imam från –79. Här saknar jag starkt den långa versionen av Ishmael från LP:n Africa Tears and Laughter från –79 där Abdullas sopransax, röst och piano tillsammans med Talib Oadrs altsax och röst framför en av de vackraste och innerligaste musikstycken som jag känner till. Ishmael från –76 är betydligt kortare, vresigare, aggresivare.
Ytterligare gnäll; i mitt tycke är det också fel version av African Market Place. Den här samlingen har en version från –88. Jag föredrar originalet från –86 med ett tydligare Afrikanskt sväng. Afrikansk rotkänsla och ett prov på Ibrahims flöjtspel får vi i den jordnära Earth Bird från –88.
Nå, som helhet ger den här samlingen fina smakprov på Abdullahs hela register som musiker. Samlingen avslutas med två filmiska spår; Mindif från –97 med stråkar och stor orkestrering och en tung storstadsremix med från 2004.
Jan-Anders Eriksson