Abbey Lincoln – Wholly Earth (Verve CD)
Abbey Lincoln är för många ett obekant namn. Om rättvisa fanns borde hon räknas in i samma namnkunniga skara som Dinah Washington, Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald och Billie Holiday. En sak skiljer Abbey från dessa giganter; hon gör själv huvuddelen av sitt material. Komponerandet tog fart när hon uppmuntrades av pianogeniet Thelonius Monk efter att ha satt text till hans Blue Monk.
En sällsynt närvaro och okonstlad nerv hade Abbey Lincoln redan på plattorna från 50-talet som Thats him och Afro Blue med bl.a Sonny Rollins(Riverside CD). 1960 spelade hon tillsammans med dåvarande maken Max Roach in den mycket raka och engageradeWe Insist ! – Freedom Now Suite med stycken som Freedom Day och Tears for Johannesburg (Candid CD). På 70 talet kom några plattor på märket Inner City och på 80 talet ett par på Enja bl.a Abbey sings Billie Holiday.
När hon 1989 fick kontrakt med Verve i samarbete med franska cigarettmärket Gitanes tog hennes karriär ny fart. Rösten hade nu ytterligare fördjupats och fått ett stänk av åldrig patina. Resultatet blev en rad utomordentliga plattor som till största delen innehåller hennes egna texter och kompositioner. Låtar med stor skönhet och melankoli men utan Billie Holidays uppgivenhet. Hos Abbey finns motstånd och livsbejakelse.1991 utgavs t.ex You Gotta Pay The Band med Stan Getz i på vemodigt underskön tenorsax. Det här var en av hans sista inspelningar och han har aldrig låtit bättre. En pärla och långliggare i min CD-växlare. Who Used To Dance från 1996 gör hon i samma anda med unga musiker som altsaxofonisterna Oliver Lake och Steve Coleman. En utomordentlig CD som dock inte når You Gotta Pay The Bands höjder. På plattan finns Abbeys tolkning av Bob Dylans Mr Tamburin man som hon gör utan att någonsin ha hört vare sig Bobs eller Byrds versioner(!). ”Jag råkade läsa texten och tänkte den här måste jag sp la in .Texten handlar ju om mej och uttrycker mina känslor” menade Abbey.
Den nyligen utkomna Wholly Earth är dock ett riktigt mästerverk och konkurrerar med det bästa hon gjort. CD:n är utan saxofoner. Det enda blåset är Nicholas Paytons ljuvliga trumpet och flygelhorn på två ballader. (1 maj 1998 spelade Nicolas i Fredrik Norens band i Piteå Folkets Hus i Föreningen Jazz i Piteås regi) I stället för blås finns legendariska vibrafonisten Bobby Hutcherson med på de flesta av spåren. Första stycket And It`s Supposed To Be Love är en sorgsen låt om ett bokstavligen plågsamt förhållande i en lätt tillbakalutad latininspirerad stil med effektfullt marimbaspel av Hutcherson. Stycket fastnar direkt i huvudet och jag har redan börjat sjunga den i duschen. Sedan fortsätter CD:n med idel starka spår som den ljuvliga Look At The Star och bitska If I Only Had A Brain. Förutom på titellåten som har lite av Afrika över sig nosar Abbey på lite exotiska impulser på ytterligare ett par spår men det är ingenting som känns trendigt eller påklistrat. Den politiska potentialen och motståndet finns också kvar fast nu mer subtilt och underliggande än 1960.
Ja, Wholly Earth borde kunna få fler att upptäcka Abbey Lincoln. Det är en lågmäld och stillsam skiva, utan smicker och inställsamhet men med stark nerv och intensitet. Bara Nicholas Paytons två solon är värda hela CD:n. Och som sagt Abbey Lincoln har aldrig låtit bättre.
Tidlöst och innerligt Med Abbey Lincoln
Abbey Lincoln Abbey sings Abbey Verve
Först var jag en aning skeptisk. Varför nya tolkningar av Abbey-låtar som redan gjorts till fulländning på skivor som You Got to Pay the Band, Wholly Earth och Who Used to Dance? Men efter ett par genomspelningar av Abbey sings Abbey är skepticismen helt borta. Abbeys självklara lätt åldersstänkta röst och hennes tidlösa hypnotiska texter, drabbar ännu djupare än tidigare genom den avskalade lantliga inramningen med bland annat Larry Campells smärtsamt vackert slidande gitarr och Gil Goldsteins lätt zydecokryddade dragspel och mörka cello. Abbey Lincolns nakna erfarna röst full av själ, hennes evigt gröna melodier, de politiska och lyriska texterna och den närmast sublima musikaliska inramningen gör Abbey sings Abbey till en oas att ständigt återvända till för svalka, renande och eftertanke.
Jan-Anders Eriksson