Sjaunja – det vildaste vi har
Att med kanot ge sig ut på någon av de otaliga Norrbottniska älvarna, bäckarna, åarna, jokkarna, ta reda på vad som döljer sig bakom nästa krök, känna pirret i magtrakten inför den väntande forsen, hitta lägerplatser, göra strövtåg kring gamla kåtaplatser, kojor och boställen är ett av de absolut bästa sätten att närma sig ett ursprung och få en glimt av ett annat sätt att vara.
Sedan mitten av 70-talet har jag varit en i ett sammansvetsat litet gäng någorlunda välartade medelålders män som under sådana färder utforskat det ”okända Norrbotten”. En enda gång har vi stött på andra paddlare, i övrigt har frånvaron av andra människor varit befriande total. Bäst är att börja paddlingen just när lövsprickningen skall sätta igång. Det brukar i södra delarna av länet ske omkring den 20 maj och vid högre upp belägna älvar veckan före midsommar. Alltså när vattenflödet är som störst och innan myggen anlänt. I t.ex Gällivaretrakten brukar de blodtörstiga infinna sig torsdag före midsommarafton(!).
De senaste åren har vi gett oss in i det vildaste Norrbotten har; Sjaunja. Ett oändligt landskap av myrar,
sjöar, älvar, urskog, fjäll med ett mycket rikt fågelliv, där de ständigt i närheten varande sångsvanarna genom sin märkliga sång ytterligare höjer känslan av ödslighet och vildmark.
Vill man ta sig in i Sjaunja finns det ingen lätt väg. Från byn Allavaare
tre mil norr om Gällivare kan man dock på ett par dagar någorlunda bekvämt
nå Sjaunjaapes väldiga myrvidder.
Alternativ ett är med kanotvagn 11 km till Måskejaure och Sjaunjaätno sedan paddling uppströms förbi den gamla byn Akkavaare mot Sjaunjajaure och Vuottasjaure. Där bör man stanna upp ett par dar och från den magnifika lägerplatsen på östra stranden göra strövtåg i omgivningarna, Bl. a för att bege sig upp på en av fjällen väster om sjön t.ex det närbelägna Lukkavaare. Därifrån kan man blicka ut över en tillsynes oändlig vildmark där de två gårdarna vid Sjaunjajaure är de enda tecknen på mänskliga spår. Fortsätter man älven mot nordväst förbi Sabrojaure når man så småningom Ritteljaure. Efter sju kilometers bärning och 3,5 mils sjöpaddling längs Satihaure når man då vägen mot Vietas och Stora Sjöfallet.
Alternativ två inleds på samma sätt men efter ett par kilometer viker man av mot sjön Aavakaiju. Dit är det fem kilometer knölig stig.
Efter drygt två kilometers paddling över sjön finns intill en liten koja på en ö i det blöta myrlandet möjlighet till tältning.
Därefter fyra kilometers släpning över delvis spångad myr till Jäggijaur sedan ytterligare sjöpaddling innan man söker det svårfunna utloppet på den lilla slingrande jokk som rinner ut i Sjaunjaätno. Vid utloppet finns en relativt god lägerplats i björkskogen. Därifrån kan man välja att fortsätta uppströms mot Ritteljaur eller nedströms till Måskejaur och cykelstigen mot Allavaare.
En annan möjlighet speciellt lämplig vid högvatten är att paddla den lilla Allajåkka motströms redan från Allajaure och sedan fortsätta Aavakijujokken till Aavakiju. Slit och bök genom ris, över kullfallna trä och förbi steniga forsar får man då ta med tålamod. Å andra sidan slipper man den besvärliga stigen.
Man kan naturligtvis också starta med sjöpaddling över Satihaure, bärning till Ritteljaure och ta Sjaunjaätno norrifrån. Då kan en avslutning medströms längs Aavakijujokken bli en ren Gröna Lund-upplevelse. Men tänk på att; även om det är mycket mer slitsamt med motströmspaddling kan det uppvägas av den befriande känsla man erfar när man paddlar in mot och möter fjällen.
Att fortsätta Sjaunjaätno nedanför Måskojaure till utflödet i
Stora Lulevattnet är möjligt men kan knappast rekommenderas. Sjaunjas natur ställer krav och är väl inget för ”mysturism” men för den som inte är rädd för slit och strapatser kan Sjaunja bli en evig kärlek och längtan.
Herregud! Jag är här
