Blue Maqams
ECM
Bedårande vackert som ett stilla ljummet vårregn där solen plötsligt bryter fram och en smeksam vind blåser undan svårmodet upp till en nyblå himlen. Ligger i kökssoffan med en spinnande katt på magen och Anouar Brahems Blue Magams i lurarna. Vad gör det då att ett grått oktoberregn smattrar mot rutan, att det är stock i avloppet och att högen av räkningar växer? Liksom armeniska flöjten daduk eller den japanska sakauhaci har det arabiska stränginstrumentet oud den där speciella förmågan att skapa en exotisk långt-borta-värld som fascinerar. Det här är Anouars tionde album på ECM. Denna gång har han med sig Dave Holland bas, Jack deJohnette trummor och Django Bates piano. Samspelet är ömsint, hypnotiskt. Dialogen mellan Django Bates – som 2013 spelade sina Sergeant Pepper varianter tillsammans med Norrbottens Big Band både i Luleå och Haparanda – och Anouar är lyhörd magi. Ibland enbart oud med Anouars stilla nynnande som går över i Bates piano. Likt Jan Johansson har Bates en ytterst varsam behandling av tangenterna. Ja, det här är mjuk ekvilibrism, vördnadsfullt, högtidligt med ett sväng som lyfter, svävar. (Nu har regnet övergått till ett stilla snöglopp).
Jan Anders Jatte Eriksson