Saboterad sans och Black Classic Music
Rashaan Roland Kirk – ”I, Eye, Aye” – Live At The Montreux Jazz Festival, Switzerland 1972 (Atlantic/Rhino/Warner CD)
;
Rashaan Roland Kirk var mannen som kunde spela tre horn samtidigt. Han gjorde det inte för att bevisa att han behärskade något slags cirkustrick utan för att öka de kreativa möjligheterna. Dessutom hade han en briljant andningsteknik. Genom att han kunde andas in och ut på samma gång (!) kunde han inte bara hålla en ton hur länge som helst, han kune också fördela luftströmmarna till olika delar av mun och näsa och variera dom i styrka. På flöjt var han en stor innovatör. Han hummande, brummande, sjöng, skrålade, vrålade och spelade samtidigt.
Rashaans fantasifulla utstyrsel, hans show och spirituella snack gjorde honom inte riktigt rumsren i de trängre jazzkretsarna utan han avfärdades ibland som något av en eklektiker. Han var helt enkelt för mycket att greppa. Men för många rock- och psykedeliska grupper på 60- och 70-talet var han en stor guru. På LP:n ”Eric Burdon Declares War” ägnas t.ex en skivsida till hans ära. Jimi Hendrix och Duane Allman vill spela in med Rashaan, och Ian Anderson i Jehtro Tull byggde hela sin karriär på hans flöjtspel. Han lockade många djupare in i jazzen.
Roland Kirk som föddes 1936, blev blind vid 3 års ålder när en hög och full sköterska droppade för mycket medicin i hans ögon Vid 11 spelade han med olika Rythm and Blues band och redan vid 14 hade han utvecklat sin unika talang.
Efter några år på Mercury (där han bl.a 1961 speade in LP:n We Free Kings med t.ex det eminenta flöjtstycket You Did It, You Did It ) kom han till Atlantic och spelar tex på Charles Mingus legendariska platta Oh Yeah. På Mingus At Carnegie Hall 1974 finns ett av jazzhistoriens mest expressiva saxsolon; Kirks tio minuter långa, våldsamma och ilskna utbrott i C Jam Blues. Atlantic gav dessutom ut mästerliga album som The Inflated Tear, Prepare Thyself To Deal With A Miracle, Volunteered Slavery (med en fin medleyhyllning till John Coltrane), den underhållande Blacknuss med stycken som Old Rugged Cross, Aint No Sunshine och One Nation. Dubbelutgåvan Brigt Moments på samma bolag är en liveupptagning från en liten klubb i San Francisco 1973. Även om den innehåller en av Kirks allra bästa och innerligaste stycken balladen If I Loved You och sättningen är densamma som på den nyutgivna live-CD:n från Montreux, når intensiteten, spelglädjen och närvaron inte lika svindlande höjder på Bright Moments plattorna.
1975 fick Rashaan en svår hjärnblödning, men med sin starka vilja lärde han sig spela med vänster hand men nu bara med ett instrument i taget. Trots det fortsatte han att turnera sittande i rullstol och att spela in skivor ( T.ex The Return Of The 5000lb. Man, Boogiewoggie String Along For Real och Kirkatron på Warner Bros ) I December 1977 avled han 42 år gammal efter ytterligare en hjärnblödning.
Ni som inte upptäckt Rashaan Roland Kirk och inte har någon av hans tidigare plattor har nu en superb möjlighet att lära känna hela hans musikalitet. (Själv väntar jag ivrigt på CD-boxen med hans Atlanticinspelningar. De ofta något ”svagare” Mercuryspåren finns redan samlade i en box.) CD;n I, Eye, Aye – Rashaan Roland Kirk Live At The Montreux Jazz Festival, Switzerland 1972 ( Rhino/Atlantic/Warner) visar nämligen upp Rashaans hela enorma register; t.ex vildsint och häpnadsväckande uppvisning i flöjtspel bl.a på näsflöjt i Seasons och Serenade To A Cuckoo , New Orleans-klarinett samt varsamt och känsligt triospel med sig själv på tenor-sax, och de egna uppfinningarna manzello och strich i den ”lugna” Balm In Giled (en hyllning till Paul Robeson), extas och våldsam urladdning med hela munnen full av saxar, flöjter, sirener m.m i Volunteered Slavery , i Ellingtons Satin Doll spelar han ”ensam tillsammans med sig själv” i sin unika ”saxsektion” . Det svängiga pådrivande ”kompet” svarar han själv för. Där emellan klurigt mellansnack bl.a om det han kallade ”Black Classic Music”.CD:n avslutas med trans och djävulska avgrundsvrål iPedal up innan den sakta tonas ut, med känslan av att Rashaan fortsätter spela i all evighet…
Från samma tillfälle i Montreaux finns också en video The One-Man Twins som jag hoppas att få se någon gång, för är det något jag saknar här i livet är det att inte ha sett Rashaan Roland Kirk live.
Dock, minera era medelvägar och sabotera er sans med live CD:n från Montreux. De tidigare outgivna spåren är ingen dålig ersättning för personlig närvaro; ni hamnar där mentalt, för ljudkvaliten är utmärkt och känslan av att vara med mycket stark. I, Eye, Aye är en av de senaste årens klart viktigaste utgåvor, Roll on Kirk!
Jan-Anders Eriksson